Över helgen har storebror Alfons flytt till farmor, eller åkt med dem till landet kanske jag ska säga.
Detta gör att vi har My alldeles för oss själva. Det är en väldigt konstig känsla, hon är så lugn. snäll och glad. Inget bråk (liite ibland kanske) och inget gnäll. Är så skönt att kunna ägna lite kvalitetstid med bara henne. På lördag när pappa Mats jobbar ( på en stor vigsel här i byn) kommer vi ha tjejtid bara vi. Då ska vi ut på lite bus och bara mysa...hihi. Får se om vi åker och badar, ska ju bli kanonväder i helgen.Hur gör ni med era barn, ni som har fler. Har ni "kvalitetstid" med var och en av dem? Hur får ni ihop det?
Så fort jag ber nån "vakta" våra barn får jag så dåligt samvete. Jag skaffade ju dem för att jag vill ha dem, jag älskar dem över allt annat. Inte för att lämna bort dem stup i ett, vilket inte händer oss kan jag lova. Jag och Mats har väl haft egen tid bara vi två... kanske 2 nätter under senaste året. Även fast det är skönt att vara "ensamma" blir det fort tomt och tyst och tråkigt. Man saknar dem på direkten!
Det jag inte förstår och aldrig kommer fatta någonsin är de föräldrar som är ute och festar och super och lämnar bort sina barn flera gånger i månaden. Varför skaffade man då barn?
Eller dem som skaffade barn för att få en inkomst i form av bidrag?! Hur kan de ha samvete att inte skaffa jobb och en trygg tillvaro åt barnen.
Stort cred till de ensamstående föräldrar som klarar av allt själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar