onsdag 5 februari 2014

Går inte att beskriva - hembesök i Gambia

Ja...vart ska jag börja. Det är så svårt att förklara här via bloggen hur vår dag hemma hos de lokala byborna i Gambia egentligen va. 
Det är verkligen en upplevelse jag kommer minnas resten av mitt liv. 
Vi blev hembjudna av nattvakten på vårt hotell, Malang. Det va en jättestor ära för dem om vi ville komma och besöka deras compound ( familjegård). Vilket kändes lite konstigt för oss, men vi ville verkligen se hur de bodde. Hur de "fattiga" hade det och se det med egna ögon.
Att se dessa stödgaleprogram på tv är absolut inte samma sak.

Nedan följer lite foton, de vi vågade ta då det kändes väldigt dumt att ta fram en kamera när de knappt hade mat för dagen. De är tagna med vår lilla pocketkamera, så förlåt för den dåliga kvalitén.

 Vi fick sitta på de få stolar de hade.

Det va så många barn, så till slut visste jag inte vem som tillhörde vem. 

Här är vaktens bror ( som bor på gården med sin familj. Han är också vakt men inom GAS4.

Här lagas det mat, för oss. 

Notera att detta är deras kök. Ingen el, ingen kyl/frys eller spis.

Detta va spisen!

Det kanske ser ohygieniskt ut, men det va det verkligen inte. De var väldigt noga med att tvätta allt vilket man kanske inte skulle kunna tro. Men om man tänker efter så kan de inte bli magsjuka, de har ju inte råd med sjukhus eller mediciner.
Maträtten de lagar heter Domoda, en av de typiska maträtterna i Gambia.
Den innehöll: kyckling, tomat, potatis, kryddor, buljong, vitlök, vanlig lök, chili, kål, tomatpuré och säkert mer som jag inte la märke till.
Allt de använder handlar de på marknaden varje dag. Dit fick jag och Alfons följa med. Det va en av de sjukaste upplevelserna jag varit på i hela mitt liv. Den marknaden går inte att förklara rättvist med ord. Tyvärr glömde jag ta med kameran. 
Där såg man hur fattigt vissa har det, de satt och sålde buljongtärningar och luddiga tomater blandat med torkad fisk som kryllade av flugor och allt detta på en yta som va en blandning av rännsten och avlopp.. Helt sjukt.

Malang var glad, för han hade nyligen haft råd att sätta in fönster och dörrar i "husen".

I början va Alfons och My rädda, men sen lektes det för fullt.

Här är den färdiga maträtten, Domodan. Denna rätt kan göras med grönsaker, fisk , kött eller fågel. När vi kom så betalade jag maten och kycklingen kostade hela 125 dalasi ( 25kr) vilket de aldrig har råd med. Vi fick äta med bestick på ett fint uppläggningsfat. Så äter inte dem. De sitter samlade hela familjen runt en skål och äter med händerna.
Det kändes så fel att få sitta inne i deras finrum och äta mat, när vi egentligen kunde be dem äta det, Vi har ju råd med mat i överflöd på hotellet. i sådana fall vet man inte hur man ska bete sig.

Detta va som sagt en upplevelse som är svår att sätta ord på och förklara med rättvisa.
Det vi uppskattar mer nu är att vi har tak över huvudet och mat på bordet och att vi får vara friska. Att vi har ett jobb att gå till och inte behöver låta barnen leka med pinnar.

Det blir så stora kontraster till hur vi lever här hemma i Sverige. 

Här sitter vi och gnäller över att vi vill ha andra färger på väggarna ( de hade bara rena lecablock) eller vill göra om köket för att det inte ser ut som man vill och är omodernt.
DE HADE INGET RIKTIGT KÖK!

Vi människor i i-länder måste verkligen vara glada för det vi har och tänka på de som har det värre!

Vi håller mailkontakt med vakten Malang ( han kan kolla sin mail på jobbet)och han frågar hur vi mår och bryr sig verkligen. Helt sjukt egentligen. De är kärleksfulla människor och glada för det som de har. Här är vi upptagna med "vårt" för det mesta.
De ska snart få tillökning i familjen, och det som är både fantastiskt och sjukt är att de ska döpa barnet efter oss. Malin om det blir en tjej och Mats om det blir en kille.
Så när vi får reda på vad det blev ska vi skicka paket ned till Malang och hans familj.
Frågan är bar vad vi ska skicka?!

Har ni frågor och undrar mer hur det va att besöka dessa människor så är det bara att fråga.
Jag skulle lätt kunnat skriva ett superlångt inlägg, men jag va tvungen att dra en gräns.


Slutsats: Va rädda om er och era kära. Bry er inte så mycket och det materiella och hjälp de som har det sämre!

Ett inlägg om SOS barnbyar kommer senare där jag ska förklara lite vad fadderpengarna kan användas till......














2 kommentarer:

Dagdrömmar och verklighet sa...

Hej! Vilken resa ni gjort! Bra att se en annan verklighet ibland o få lite perspektiv på sina egna problem o bekymmer...

Vad tråkigt att do oxå fått ränder i dina tallrikar från Ikea, men det var inga problem för mig att reklamera dem! Jag hade inget kvitto kvar, ska inte behövas vid reklamation om du kan visa att du köpt dem i deras butik o eftersom varje tallrik är stämplad med Ikea under så är ju inte det något problem! Det ska inte spela någon roll vilka bestick man använder, vi har Ikea bestick men även andra sorter o det blev märken vilka vi än använde. Nu bytte vi till nya tallrikar o har inte fått en enda repa på dessa, helt otroligt för det trodde jag inte själv på!! Så mitt råd är; åk o byt eller lämna tillbaka o få ett tillgodokvitto!!

Hälsningar malin

Anonym sa...

Jätte fint inlägg på din blogg. Älskar att läsa om hur ni hade de i Gambia. Intressant att höra o se värkligheten. Kram Linda